"Sista kvällen ville Anna ner till poolen. Jonny rullade iväg med henne. Det var inte att hon skulle bada, utan hon dirigerade fram honom till en punkt vid sidan av poolen. Solen var nedgående. Uppifrån huset så jag dem, alldeles stilla båda två brevid poolen. Jag undrade lite vad de höll på med, men de höll inte på med någonting alls, utan Anna bara satt där och tittade ut över dalen. Just från det stället hon satt har man en väldigt fin utsikt. Så det var det sista hon gjorde i Spaninen: satt på utkikspunkten och tittade. Länge, länge. Bakom henne stod Jonny och väntade. Ja, han tittade på utsikten, han också, men stunden och utsikten var Annas, så att säga.
             Uppe vid huset stod vi, Maria och jag, och såg dem som en statygrupp där nere. Det kunde ha gått ett kraftfält mellan oss, så kändes det. En kraft av de slag som Maja ser och förstår, band som sträcker sig mellan människor som älskar varandra. Solen sjönk och det mörknade, snabbt som det gör i Spaninen. Till slut kunde vi inte se dem längre.

    -Tänk om de förvandlades till marmor och blev kvar så där! funderade Maria.

    Men strax därpå var de tillbaka. Tysta kom de in på altanen. Anna med bergets kuntur, dalen och de tysta, glidande fåglarna kvar i blicken."

läs den här boken.