Jag åker in till stan med min mamma och pappa. De ska köpa målarochslipsaker, så jag säger att jag kan gå i stan istället (för honestly slår JC och Lindex målaraffärer). Så pappa släpper av mig, och jag börjar gå in mot staden. Det är varmt och soligt. Folk står och äter glass. Det är tunna kläder. Men det är en massa folk. En påskparad. Okej. Jag kan leva med det. Småbarn kan få sina Hello Kitty-ballonger hur mycket de vill. Jag svänger av till Kungsgatan. Det är knökat med folk, och allt går i snigalfart. Jaja, jag har ju egentligen inte bråtton någonstans, så jag går lugnt bakom alla påskkärringar och trollkarlar. Då hoppar plötsligt en på mig (okej, ställer sig framför mig), blinkar med ögonen och säger "Kan jag få lite godis?". Mamman till tjejen står brevid och ser stolt på sin dotter. "Oj. Nej, ledsen, men jag har inget godis på mig...". Då plutar din lilla påskkärringen med munnen, uttrar "Näha", vänder på klacken och går iväg.

Denna upplevelse, mitt i stan... Det kommer vara svårt att glömma. Och hon blev sur när jag inte kunde ge henne något. Och mamman som var så stolt...

Wow.