Katarina Von Bredow är fasen i mig inte en dålig författare- tvärtom himla bra. Har läst två böcker av henne, och när man ligger i sängen med hörlurarna på- låg Green Day musik lyssnas det  på- och boken i händerna, så precis i själva läsningsprocessen så tänker man "Ja, men den är ju ganska medelmåttig. Hon skriver väl bra, men det kan ju jag också. Om jag pallade." Men sen när man läst ut boken- och detta händer efter seriös sträckläsning för utan att man tänker på det så har man inte kunnat lägga ifrån sig boken- så sätter man sig upp, tittar förbryllat på boken och tänker "Ojdå. Vad bra den var. " Och sen sätter man sig framför datorn, och berättar om sin upplevelse för de som vill lyssna, och under hela den tiden så sitter man och tänker på boken. Jag sitter och är berörd, kan man väl poetiskt säga. I all sin enkelhet- svensk, lagom 200-sidor och blå- så har boken lämnat tankar. Jag är störd- slutet är som många andra böcker, det förstör. Jag är lite ledsen. Jag är glad. Avundsjuk.

Den var bra. Boken jag precis läst ut var bra. Lägg till det största bra-ordet. Så känner jag.

  Har precis hört en gammal Backstreetboys-låt på mtv, nu kan dagen inte annat än bli bra, right?

Godmorgon, trevlig lördag, vi hörs!