Nu är jag där igen. 4 läxor på två dagar. Jippi.

Och så är mitt rum grymt ostädat, så i pauserna av Greys anatomy så får jag quickstäda. Det är ju det jag vill spendera alla mina onsdagskvällar på.

Så, nu ska jag försöka rita (JAG KAN VERKLIGEN INTE DET) en äggkartong och lite sånt. Framför teven.

kram!

Sally lånade boken iallafall! Jag är halvvägs. Men hon är också väldigt skeptisk till historien.

Nu ska jag rita till min ägglandare, skriva, läsa och titta på Navy CIS. Det blir nog ganska bra.

kram!

Jag brukar vara väldigt misstänkssam mot "nya" covers, av låter som fortfarande ligger på listorna, låtar som man fortfarande lyssnar på. Men Paramore gjorde inte som Darin, de gjorde en bra version. Eller hur!?

Och jag har hamnat i träsket. Jag har fastnat för Twlilight-böckerna. Det är hemskt, för jag stör mig egentligen på storyn, hela konceptet med en god vampyr, men den är så bra, enkel och gripande skriven. Jag läste hela första igår. Jag kunde inte sluta. Fasen också. Jaja, nu ska jag försöka få med Sally på denna båt också. Det kommer bli svårt.

Riktigt svårt.

hejdå.

Jag glömde säga att hela min värld vändes uppochner idag. Katja sa en svordom, Scott tog nästan strypgrepp på en annan kille och det mest skrämmande av allt- Ville jobbade bra på en lektion, och ritade en fin cannabisplanta.

New things happen every day. And you will never stop getting surprised.

..och det kanske inte är så dumt.

okej, nu får in ett sånt där kul inlägg. not. Jag har verkligen ingen.... inspiration till att skriva. poetiskt va? Så ni får helt enkelt vänta på bättre tider, join the club. Hela Sverigen väntar väl på bättre tider. Fast imorrn blir det faktiskt ganska kul, för först ska vi boxas med skolan, och sen ska jag äta lunch med Sally och Linnea, som jag bytheway umgicks med idag också:) Vi drack varm choklad och tittade på teve. myyys.

Better Stop dreaming of the quiet life cos it's the one we'll never know
And quit running for that runaway bus cos those rosey days are few
And stop apologising for the things you never done
Time is short and life is cruel
but it's up to us to change this town called malice.

Rows and rows of disused milkers that will die in the dairy yard
And a hundred lonely housewives clutch empty milk bottles to their hearts
Hanging out their old love letters on the line to dry
It's enough to make you stop believing when tears come fast and furious
In a town called malice

Struggle after struggle, year after year
The atmosphere's a fine blend of ice
I'm almost stone cold dead in a town called malice

A whole streets belief in Sunday's roast beef
Gets dashed against the Co-Op
To either cut down on beer or the kids new gear
It's a big decision in a town called malice

Ghost of a steam train echoes down my track
Its at the moment bound for nowhere just going round and round
Playground kids and creaking swings, lost laughter in the breeze
I could go on for hours and I probably will but,
I'd sooner put some joy back in this town called malice.

Alkohol. Narkotika. Tobak. Det håller vi på med i veckan. På fredag ska vi boxas. Jag har ätit kroppkakor. Och tagit mig en dusch. Efter träningen. Vi körde bingo. Jag och Teddy vann nästan. Imorgon ska jag umgås med Sally och Linnea. Nu ska jag titta på tv. Och läsa Damernas detektivbyrå. Han som skrivit den är skotte. Det berättade min ma/no lärare James för mig. Han kommer från Skottland.

sov gott.

"Sista kvällen ville Anna ner till poolen. Jonny rullade iväg med henne. Det var inte att hon skulle bada, utan hon dirigerade fram honom till en punkt vid sidan av poolen. Solen var nedgående. Uppifrån huset så jag dem, alldeles stilla båda två brevid poolen. Jag undrade lite vad de höll på med, men de höll inte på med någonting alls, utan Anna bara satt där och tittade ut över dalen. Just från det stället hon satt har man en väldigt fin utsikt. Så det var det sista hon gjorde i Spaninen: satt på utkikspunkten och tittade. Länge, länge. Bakom henne stod Jonny och väntade. Ja, han tittade på utsikten, han också, men stunden och utsikten var Annas, så att säga.
             Uppe vid huset stod vi, Maria och jag, och såg dem som en statygrupp där nere. Det kunde ha gått ett kraftfält mellan oss, så kändes det. En kraft av de slag som Maja ser och förstår, band som sträcker sig mellan människor som älskar varandra. Solen sjönk och det mörknade, snabbt som det gör i Spaninen. Till slut kunde vi inte se dem längre.

    -Tänk om de förvandlades till marmor och blev kvar så där! funderade Maria.

    Men strax därpå var de tillbaka. Tysta kom de in på altanen. Anna med bergets kuntur, dalen och de tysta, glidande fåglarna kvar i blicken."

läs den här boken.