Hej!

I morse satt jag och hela skolan och skrev Bruvellen. Jag skrev konstant i två timmar, förutom lite avbrott för en handmassage. Jag tycker att man inte borde få ont i handen med tanke på hur mycket man har skrivit under sin livstid. Men nej. Jag fick jätteont i lillfingret. Men jag tror att min lilla berättelse blev bra. Jag hoppas det iallafall. Jag tycker det.

Nu har jag varit på träning, och sen blir det The Mentalist. Och för en gångs skull har jag ingen läxa. Det känns wierd. Inget negativt, så... Men konstigt. Det är ju ett ypperligt tillfälle att läsa lite. En deckare, en komedi eller en deckare till. Det blir nog den minst spännande, Och sen kom hösten. Enligt Sally var den jättebra, men sorglig. Och vad fasen, jag har ju gråtit till ganska många böcker på sistonde, så det här kan ju bli en till.

sov gott!

Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag kommer aldrig sluta tänka på de skarpa knackningarna på dörren, av polisernas knytnävar. Och varje gång jag blundar ser jag Linus ansikte bli spökvitt, då han kom ner för trappan, den gången, för tre månader sedan. Jag ser hur rädd han blir, och jag hör snyftningarna som kom ifrån honom den gången, inuti mitt huvud. Då förstod jag ingenting. Nu förstår jag allt.

det var början på min Bruvell. Ungefär. Som jag har tänkt mig den.